Walter Muggeridge

Malcom Muggeridge

Malcom Muggeridge was an english writer and journalist, who sent reports on the famine to Manchester Guardian.

After world war II he became a close personal friend of George Orwell.

Just as Orwell, Muggeridge was a leftist, disillusioned by communism.

.

Gareth Jones

Gareth Jones

Garteh Jones was a Welsh journalist who travelled to Russia and Ukraine in the spring 1933.

He reported on the famine in several newspapers including Manchester Guardian and New York Evening Post.

Garteh Jones was murdered in Mongolia in 1935. His murder probably engineered by the Soviet NKVD.

From one of his Holodomor reports:

”I walked along through villages and twelve collective farms. Everywhere was the cry, ‘There is no bread. We are dying. This cry came from every part of Russia, from the Volga,  Siberia, White Russia, the North Caucasus and Central Asia. I tramped through the black earth region because that was once the richest farmland in Russia and because the correspondents have been forbidden to go there to see for themselves what is happening.

I stayed overnight in a village where there used to be two hundred oxen and where there now are six. The peasants were eating the cattle fodder and had only a month’s supply left. They told me that many had already died of hunger. Two soldiers came to arrest a thief. They warned me against travel by night, as there were too many ‘starving’ desperate men.

‘We are waiting for death’ was my welcome, but see, we still, have our cattle fodder. Go farther south. There they have nothing. Many houses are empty of people already dead,’ they cried.”

.

Walter Duranty

The villain, a liar who won the Pulitzer prize.

Walter Duranty was an english-born jewish journalist who, in his articles in New York Times 1932–33, repeatedly denied the existence of an Ukrainian famine.

Later on he favorable portrayed Stalin and his show-trials in the end of the 1930:s.

Duranty won a Pulitzer Prize in 1932 for a set of stories written in 1931 on the Soviet Union.

Several times critics have tried to move to posthumously and symbolically strip him of his Pulitzer award. Duranty’s reports have been inquiried to be unbalanced and uncritical, and often gave voice to Stalinist propaganda.

Mark von Hagen, professor of Russian history stated, ”For the sake of The New York Times’ honor, they should take the prize away.” But the Admin of the board, Sig Gissler, refuses to rescind the award.

.

Link to Gareth Jones page:

www.garethjones.org

‡

Stunden var inne för de utpekade. De som kommunisterna utvalde att vara kulaker.

En kväll i Februari samlades hundratals bönder, kvinnor och barn ihop i byns torg uppdelade i små grupper. Runt dom vaktade soldater från GPU (state political administration). Hästdragna slädar kom fram till grupperna. Sex till åtta människor packades på varje släde. Familjeband, ålder och hälsa togs ingen hänsyn till. Som ett resultat blev män skilda från sina hustrur. Barn från sina föräldrar. Vid ett tillfälle när en släde rörde sig mot kolumnen, sprang en ung man som skiljts från sin familj mot sin gråtande hustru och sina barn som satt i den. Befälhavaren lyfte sin revolver och sköt kallblodigt ihjäl honom.

Framme vid godståget var de första vagnarna redan fyllda med arresterade människor från andra byar. Familjemedlemmar blev åtskilda när man tvingades in i vagnarna. En del människor blev så förtvivlade och desperata att de inte lyssnade på vakterna. Även här sköts folk ihjäl.

I godsvagnarna som använts för att transportera boskap var det trångt och kallt, en hink på golvet fick fungera som toalett. På den långa färden till Archangelsk dog många människor av köld och hunger. Vasylyk, en pojke som var med, förlorade sin mor och syster. Efter att dom dött satt hans pappa tyst och likgiltig. Då och då avbröt han tystnaden med att upprepa orden ”mina kära flickor, mina kära flickor …”

Vid resans tolfte natt avbröts resan. På morgonen blev det ingen dagsranson mat utan istället fick alla stiga av. Soldater, varav majoriteten var från centralasien, släpade ut dom som inte kunde gå själva. Det tomma tåget åkte iväg. Människorna tvingades att vandra i snön tillsammans med soldaterna i flera timmar mot närmaste skog. De som inte orkade gå vidare blev kvarlämnade, vaktade av soldater. De syntes aldrig till igen.

Efter den mödosamma färden stannade de på en plats i skogen. I närheten låg några baracker som soldaterna bodde i. Befälhavaren påpekade att dom var kulaker och därför borde avrättas, men regeringen hade beslutat att dom trots allt skulle få en chans att överleva. Utan verktyg fick dom som nu var kvar samla ihop grenar och göra upp eldar. Ute i snön satt dom sedan ihopkurade under den kalla natten. På morgonen tvingades alla, även barnen och dom sjuka att ställa sig på led. Även de som dött under natten lades vid leden, för alla skulle räknas och identifieras.

Alla umbäranden var förstås inte slut för att man var framme vid sitt mål och kunde bygga skydd för sig och sina familjer. Många fler, kanske samtliga, skulle dö av sjukdomar, svält, köld och avrättningar de kommande åren. Familjerna syntes inte till i sin hemtrakt igen.

‡

—–

Time was in for the kulaks.

A cold evening in February, hundreds of farmers, women and children was assembled in small groups at the village square. Around them was GPU soldiers guarding. Sleighs drawn by horses was taken to the groups. Six to eight people were packed on each sleigh. Kinship, age and health were not taken into consideration. As a result, husbands were separated from their wives, and cgildren from their parents. As one sleigh moved to join the column, a young man ran towards it, which his weeping wife and children were riding. The supervisor raised his revolver and shot him dead in cold blood.

After several hours of transport on the sleighs, they arrived to a freight train for cattle waiting for them. The front cars were already filled with arrested farmers from other villages.Family members were separated when forced into the cars. People were desperate as some of them was forced from their family members,  and while not listening to the guards more were shot dead.

In the freigt cars it was cold and narrow, a pail in the middle of the cattle-car served as the only toilet. On the long journey to Archangelsk a lot of people died of cold and hunger. Vasylyk, a boy from the village,  lost his mother and sister. Afterwards his dad sat quiet, repeating from time to time ”my dear girls, my dear girls …”.

After twelve nights the journey ended. On the morning they did not get their usual daily food ration. Instead they had to jump off the train. The soldiers, which were from central asia, carried out those who were not able walk themselves. The empty train left and everyone had to walk in column towards a forest in the distance. Those who could not walk was left behind, guarded by soldiers. They were never seen again.

After several hours they reached its destination deep in the woods.At some distance were some small huts for the guardsmen.The officer pointed out that as ”enemies of the people” they should have been executed but the government had decided to give them a chance to survive.
The villagers collected branches for shelters and fires. Through the night they sat together in groups by the fires. By the morning everyone including the children and the sick had to stand in line. Those who had died during the night were also put in the line so that everybody could be counted and identified.

Many more, maybe all of them, would die within the coming years.

‡

Samtidigt som miljontals människor dog i tvångssvälten i Ukraina, och tidningarna i väst teg om detta, gjorde Trotski ett bejublat uppträdande i Köpenhamn.

En svensk journalist och hans vän lyckas trots en del trubbel komma in i den fullsatta salen. Några dagar tidigare fanns endast ståplatsbiljetter á 5 kr kvar. Alla de 2500 sittplatserna var för länge sedan upptagna.

Så här beskivs Trotskis entré:
”Jag hinner knappast se mig omkring och konstaterar att publiken till större delen utgöres av mycket unga män, många med judisk fysionomi, förrän det blir dödstyst i salen. En person stiger fram till en stol vid tribunen, en herre med mycket känt signalement. Först och främst det karakteristiska pipskägget och de lika kända glasögonen, bakom vilka man ser ett par skarpa, ständigt irrande ögon. Ingen människa i hela världen behöver taga fel, det är Trotski, så föraktad, hatad, fruktad och beundrad. Beundrad åtminstone här i afton i Köpenhamns Idraetshus, ty när han stiger fram mot sin plats, möts han av en från alla missljud kemiskt ren och intensiv applåd. Den håller ut i 60 sekunder och utövar ett påtagligt psykologiskt inflytande på den lille oväntat elegant klädde kommunisten. Han rätar upp sig från sin avvaktande hoptryckta hållning. Hans ögon börjar spela och till sist visar han en vit tandrad, ett triumferande diaboliskt leende.”

Bildtext: TROTSKI MED MAKA efter ankomsten till Köpenhamn, där han håller föredrag om söndag inför socialistiska studentförbundet.

I artikeln ironiseras över Trotskis syn på kapitalism och äganderätt:
”Ett försvar för äganderätten.
En ung man kommer fram till katedern och förklarar att filmbolaget Fox får ensamrätten att ljudfilma Trotski i afton, och för den händelse någon annan passar på att konkurrera, så är detta rena stölden, som kommer att beivras. (Trotski har fått 30.000 danska kronor för detta obehag och dessutom 5.000 kronor för 15 minuters telefonsamtal i afton via London till ett stort amerikanskt radiobolag.)”

Please allow me to introduce myself
Im a man of wealth and taste
…
Pleased to meet you
Hope you guess my name
But whats puzzling you
Is the nature of my game
I stuck around st. petersburg
When I saw it was a time for a change
Killed the czar and his ministers
Anastasia screamed in vain
…
Pleased to meet you
Hope you guessed my name
But whats confusing you
Is just the nature of my game
Just as every cop is a criminal
And all the sinners saints
As heads is tails
Just call me lucifer
cause Im in need of some restraint
So if you meet me
Have some courtesy
Have some sympathy, and some taste
Use all your well-learned politesse
Or Ill lay your soul to waste

Jagger/Richards

I slutet av 1929 sändes tusentals partifunktionärer till byarna i Ukraina, ”the Thousanders”. De hörde till de mest lojala och kom från städerna. Oftast med annan etnicitet än ukrainsk.

I teorin var det kamp mellan klasser, men i praktiken användes olika etniciteter mot varandra.

I bokens händelser flyttar Zeitlin in i byn. Han kan nästan inget om lantlivet, men var medlem i kommunistpartiet sedan länge. Nu skulle han börja styra böndernas liv. Även om ingen visste hans nationalitet, var det tydligt att han inte var ukrainare.

Den första uppgiften för kamrat Zeitlin var att inspektera byn. Ibland tillsammans med byns styrelse, ibland tillsammans med partifunktionärer eller militärbefäl som var på besök.

En dag kom en grupp arbetare och satte upp en telefonledning mellan distriktscentret och byn. Få bybor visste vad en telefon var, och ingen kunde förmodligen gissa den riktiga anledningen till att telefonen installerades.

Officiellt sades telefonen visa vilka framsteg byn gjorde under kommunistregimen.

Likt vampyrer om natten…

Snart började det hända onda saker. En januarinatt 1930 arresterades och bortfördes 15 män. Byns officiella ledarskap var plötsligt borta.

Nästa dag blev deras familjer med våld bortförda från byn. Då männen anklagades vara folkfiender, hade familjerna inget annat val än att följa med sina bödlar.  Varken männen eller deras familjer hördes av igen.

I ett av de tömda husen revs väggarna och en möteslokal installerades.

Det anordnades möten och hushållen delades upp i enheter, 100, 10 och 5 i varje. I varje enhet blev någon utnämnd till ansvarig. Få vågade neka, då det var detsamma som att visa sig illojal mot regimen. Varje enhetsansvarig skulle verka för revolutionen i byn och ansvara för indrivning av säd och annan mat.

Till varje hundrade knöts en propagandist. I bokens hundrade kallades han kamrat Professor. Också han kom från någon stad och namnet till trots pratade han samma sorts partipropaganda som övriga funktionärer. Han beskrev gångna tiders orättvisor och sade att tiden har kommit för att göra upp, man skulle inte visa minsta hänsyn till utsugarna (de bönder som kallades kulaker).

Kamrat Professor sade att det nödvändigt att döda kulakerna.

‡

———————————————————————————————–

At the end of 1929 thousands of the most loyal party members were sent to Ukrainian villages. They were called the ”thousanders”, came from the cities and mostly had another etnicity than Ukrainian.

The soviet regime often used different ethnicities to eliminate others (but in theory it was classes).

In the village of the book, comrade Zeitlin, a member in the communist party since long, moves in. With very little knowledge about  country life and farming, he is about to determine the farmers lives. Even if no one knew his nationality, it was clear he was not an Ukrainian.

The first task for Zeitlin was to inspect the buildings. Sometimes together with the village officials, sometimes together with groups of strangers (party functionaries or high ranking militaries) who came to visit.

One day came a group of workmen and put up a telephone line between the county center and the village. The officials pointed to it as a symbol of the great progress the village was making under the communist regime. Few villagers knew what a telephone was, and noone could guess the real reason for bringing the telephone.

Like vampires in the night…

It did not take long before things started to happen. A cold night in January, 1930, 15 villagers were arrested and disappeared. The official leadership of the village had been taken away.

The next day the families was forced away from the village,  as their men was accused of being enemies of the people…. None of them was heard of again.

In one of the emptied houses the walls were torn down and it became a sort of hall. Soon meetings began and the households was split into units, 100, 10 and 5 i each. In each unit someone was assigned as responsible . Few dared to refuse, since that meant disloyalty to the regime.

Each responsible of a unit should  introduce the Revolution into the village and be responsible for the enforcement of food deliveries to the state.

Each hundred was also assigned a propagandist from outside the village. In the authors group he was called comrade Professor. He described old injustices and said the time had come for the villagers to redress the wrongs, and not show any mercy on the rich farmers called kulaks. Above collectivization, a forecoming of a disaster was added, dekulakization.

Comrade Professor said it was neccesary to kill the kulaks.

‡

Miron Dolot, som bor i USA, har skrivit en ögonvittnesskildring av händelserna. Från upptakten 1929 till våren 1933, då han som ung tonårspojke bodde i en stor by 14 mil söder om Kiev, och upplevde den terror som stegvis ledde fram till katastrofen.

Författaren uppskattar antalet döda till 7 miljoner.

Boken heter ”Execution by hunger” och är mycket välskriven, spännande och hjärtskärande.  Den beskriver de små människornas desperata kamp mot en övermäktig fiende och en totalt ointresserad omvärld.

Än idag erkänns inte detta folkmord officiellt av Sverige.

.

Beskrivning av några av bokens händelser:

1:  all Stalins men

2:  black deeds

3:  execution

‡

—————————————————————————————————-

The cruelest genocide in history occured 1932-33 in Ukraine.

Miron Dolot, living in USA, has written an eyewitness account of the famine. From 1929 to the spring of 1933, as he was a young teenage boy living in a large village 10 miles south of Kiev, facing the terror which gradually led to the catastrophe.

The writer sets the number of dead to between 5 and 7 million.

The name of the book is  ”Execution by hunger” and it is very wellwritten, exciting and painful to read. It describes the farmers and their families in their desperate struggle against a superior enemy and the total lack of help from the rest of the world.

Yet today this genocide is not officially recognised by Sweden.

–

Click the links above for a short description of the content of the book.

‡

Efter WWII, blev de flesta etniska tyskar som levde i Jugoslavien sända till koncentrationsläger. De som överlevde avlägsnades sedan från landet. Till slut fanns bara några tusen kvar, av en befolkningsgrupp på flera hundra tusen.

Den italienska minoriteten i Kroatien drabbades av samma öde.

Massavrättningar av folk från den förlorande sidan skedde inte bara i Kroatien. Förra månaden hittades en grav med hundratals mumifierade kroppar, också de offer för partisanerna, i en övergiven gruva i Slovenien. Den kroatiska inrikesministern Tomislav Karamarko uppskattar antalet massgravar – med fem eller fler kroppar – till 600 i Slovenien, 840 i Kroatien, 90 i Bosnien och ”vem vet hur många fler” utspridda i hela regionen.

-

Läs mer:

http://www.earthtimes.org/articles/show/263634,ww-ii-winners-also-filled-mass-graves–feature.html

‘Big Brother’ versionen på Google news,
I en förkortad, omskriven variant förvandlas offren till förövare:

http://www.google.com/hostednews/afp/article/ALeqM5gISZZJhrCEOPTr9Jj08_GU1X5ipQ

.

——————————————————————————————————–

In english:

Many German and Croat soldiers captured in the final days of the Second World War were coldly executed and buried in mass graves found in western Croatia. The site at Harmica, 50 kilometres north-west of Zagreb, holds the bodies of 4,500 soldiers, including 450 German army officers, executed by the communist partisans.

Following WWII, most ethnic Germans living in Yugoslavia was brought to concentration camps. Eventually the survivors was driven out. In the end, only a few thousand, out of several hundred thousands living in Yugoslavia, remained.

The Italian minority in Croatia suffered a similar fate.

Mass executions of people from the losing side in Second World War were not limited to Croatia. Last month a grave with hundreds of mummified corpses, also victims of the Partisans, was found in an abandoned mine in Slovenia. Croatian Interior Minister Tomislav Karamarko estimated the number of mass graves – any with five or more bodies – at 600 in Slovenia, 840 in Croatia, 90 in Bosnia and ”who knows how many more” strewn across the entire region.

–

Links above, the whole story and the ‘Big Brother’ version (at Google news, short and rewritten. The victims here becomes  perpetrators).

‡

]]> http://u1932.wordpress.com/2009/05/23/hello-world/feed/ 0 u1932