Execution By Hunger – part 2
Stunden var inne för de utpekade. De som kommunisterna utvalde att vara kulaker.
En kväll i Februari samlades hundratals bönder, kvinnor och barn ihop i byns torg uppdelade i små grupper. Runt dom vaktade soldater från GPU (state political administration). Hästdragna slädar kom fram till grupperna. Sex till åtta människor packades på varje släde. Familjeband, ålder och hälsa togs ingen hänsyn till. Som ett resultat blev män skilda från sina hustrur. Barn från sina föräldrar. Vid ett tillfälle när en släde rörde sig mot kolumnen, sprang en ung man som skiljts från sin familj mot sin gråtande hustru och sina barn som satt i den. Befälhavaren lyfte sin revolver och sköt kallblodigt ihjäl honom.
Framme vid godståget var de första vagnarna redan fyllda med arresterade människor från andra byar. Familjemedlemmar blev åtskilda när man tvingades in i vagnarna. En del människor blev så förtvivlade och desperata att de inte lyssnade på vakterna. Även här sköts folk ihjäl.
I godsvagnarna som använts för att transportera boskap var det trångt och kallt, en hink på golvet fick fungera som toalett. På den långa färden till Archangelsk dog många människor av köld och hunger. Vasylyk, en pojke som var med, förlorade sin mor och syster. Efter att dom dött satt hans pappa tyst och likgiltig. Då och då avbröt han tystnaden med att upprepa orden “mina kära flickor, mina kära flickor …”
Vid resans tolfte natt avbröts resan. På morgonen blev det ingen dagsranson mat utan istället fick alla stiga av. Soldater, varav majoriteten var från centralasien, släpade ut dom som inte kunde gå själva. Det tomma tåget åkte iväg. Människorna tvingades att vandra i snön tillsammans med soldaterna i flera timmar mot närmaste skog. De som inte orkade gå vidare blev kvarlämnade, vaktade av soldater. De syntes aldrig till igen.
Efter den mödosamma färden stannade de på en plats i skogen. I närheten låg några baracker som soldaterna bodde i. Befälhavaren påpekade att dom var kulaker och därför borde avrättas, men regeringen hade beslutat att dom trots allt skulle få en chans att överleva. Utan verktyg fick dom som nu var kvar samla ihop grenar och göra upp eldar. Ute i snön satt dom sedan ihopkurade under den kalla natten. På morgonen tvingades alla, även barnen och dom sjuka att ställa sig på led. Även de som dött under natten lades vid leden, för alla skulle räknas och identifieras.
Alla umbäranden var förstås inte slut för att man var framme vid sitt mål och kunde bygga skydd för sig och sina familjer. Många fler, kanske samtliga, skulle dö av sjukdomar, svält, köld och avrättningar de kommande åren. Familjerna syntes inte till i sin hemtrakt igen.
‡
—–
Time was in for the kulaks.
A cold evening in February, hundreds of farmers, women and children was assembled in small groups at the village square. Around them was GPU soldiers guarding. Sleighs drawn by horses was taken to the groups. Six to eight people were packed on each sleigh. Kinship, age and health were not taken into consideration. As a result, husbands were separated from their wives, and cgildren from their parents. As one sleigh moved to join the column, a young man ran towards it, which his weeping wife and children were riding. The supervisor raised his revolver and shot him dead in cold blood.
After several hours of transport on the sleighs, they arrived to a freight train for cattle waiting for them. The front cars were already filled with arrested farmers from other villages.Family members were separated when forced into the cars. People were desperate as some of them was forced from their family members, and while not listening to the guards more were shot dead.
In the freigt cars it was cold and narrow, a pail in the middle of the cattle-car served as the only toilet. On the long journey to Archangelsk a lot of people died of cold and hunger. Vasylyk, a boy from the village, lost his mother and sister. Afterwards his dad sat quiet, repeating from time to time “my dear girls, my dear girls …”.
After twelve nights the journey ended. On the morning they did not get their usual daily food ration. Instead they had to jump off the train. The soldiers, which were from central asia, carried out those who were not able walk themselves. The empty train left and everyone had to walk in column towards a forest in the distance. Those who could not walk was left behind, guarded by soldiers. They were never seen again.
After several hours they reached its destination deep in the woods.At some distance were some small huts for the guardsmen.The officer pointed out that as “enemies of the people” they should have been executed but the government had decided to give them a chance to survive.
The villagers collected branches for shelters and fires. Through the night they sat together in groups by the fires. By the morning everyone including the children and the sick had to stand in line. Those who had died during the night were also put in the line so that everybody could be counted and identified.
Many more, maybe all of them, would die within the coming years.
‡
